APARTHEID
1. Historisk bakgrund
Den mest vanliga tidpunkten för Apartheids historiska begynnelse är 1652, dvs
förhållandet mellan de vita och den svarta lokalbefolkningen. Just detta år
grundade det Holländska Ostindiska Kompaniet en handelsstation på sydspetsen av
Kap (Godahoppsudden). Under 1700-talet utvecklades denna station till en vit
nybyggarkoloni där den ekonomiska basen inrättades på erövring av boskap och
jord, tvångsarbete och slaveri. De två följande århundrade expanderade 1boerna
våldsamt och spred sig över av vad som idag är Sydafrika.
Samtidigt, i början på 1800-talet ägde en stor förändring av den politiska
övermakten rum. Storbritannien som var inne i en period av industriell
revolution, erövring av nya marknader och kontroll över världsoceanen, skaffade
sig kontrollen över Kapkolonin 1795. Britternas kolonisering medförde en våg
brittiska köpmän, handelskapital och bönder samt ledde till att tiotusentals
boer mellan 1836 och 1846 drog sig från Kap, i det som kom att kallas "den
stora vandringen". Efter det lugnades kampen om landet ner och den ekonomiska
exploateringen av afrikanerna ökade i den fortsatta uppbyggnaden av en nyare
exportekonomi.
1.2 Afrikansk motstånd
Men uppbyggnaden skedde dock inte utan afrikansk motståndskamp.
Under en längre tid lyckades flera afrikanska folkgrupper genom militär styrka
och försiktig diplomati hålla inkräktarna borta. Ockupationen av 2Natal,
Oranje-fristaten och Transvaal blev den starkaste beväpnad motståndskampen.
Hundra år framåt, mellan åren 1780 och 1880 fördes tio större krig mot Zulu-
och Xhosa-folken. Slaget vid Isandhlwana den 22 januari 1879 är en de mest
kända mellan britterna och Zulu-folket. Där fick britterna uppleva det största
nederlaget någonsin under sin kolonialhistoria. Trots deras moderna och
välutrustade armé måste de ge upp inför zulukrigarnas enkla spjut.
Det afrikanska folkets motståndskamp kunde dock inte bekämpa ockupationens
soldater och moderna vapen för en längre tid. De afrikanska folken var oeniga
och trots några framgångar lyckades de aldrig skapa en enig front mot
ockupanterna. Långsamt men säkert föll den afrikanska ekonomin under
kolonialmaktens. Afrikanerna fråntogs all jord och tvingades successiv att
sälja sin arbetskraft till européerna.
1.3 Ekonomisk uppgång
Med upptäckten av diamanter i norra Kap 1870 och guld i Transvaal 1886 kunde
därmed koloniseringen av afrikanerna fullföljas. Fyndigheten blev ett mycket
viktigt inslag i den kapitalistiska ekonomin samtidigt som den fick fart på den
industriella utvecklingen. Sydafrika kunde nu ta steget in i världsekonomin och
börja en ny epok i sin historia.
Gruvorna fick behov av stora mängder kapital och arbetskraft för sin
produktion. Kolbrytningen ökade, järnvägar byggdes och tillverkningsindustrin
växte fram. Marknaden för jordbruksprodukter växte kraftigt och handeln ökade
starkt.
Utländsk valuta fick en mer central plats i ekonomin och de vita makthavarna
befästes i de produktiva delarna av näringslivet. Längs ner på samhällsskalan
hamnade den billiga och tillgängliga arbetskraften, afrikanerna.
2. Boerkrigen
Denna otroliga utvecklingen kunde inte undgå en kollision mellan båda parterna,
det brittisk-dominerade gruvkapitalet och de två självständiga boerrepublikerna
(Oranje-fristaten och Transvaal) vars önskemål var andra vad gäller
skattesystem, restriktioner och administration.
Kollisionen mellan de här två blocken slutade i en slutuppgörelse sk
"boerkrigen" från 1899 till 1902 med brittisk seger. Fred slöts mellan de båda
blocken, präglad av en önskan av försoning och sammansmältning av det vita
blocket, inte minst för att stå samlade mot den svarta majoriteten.
En allians av guld och majs, det brittiska gruvkapitalet och den välbärgade
delen av boerna lade grunderna till den Sydafrikanska Unionen som utropades
1910.
Unionen införde nu helt nya reformer vilka gynnade båda parterna i den nya vita
regeringen. De afrikanska bönderna fördrevs från sin jord, tvångsarbete
infördes och de första passlagarna stiftades.
Den här gången gjorde den afrikanska befolkningen ännu en gång motstånd mot de
nya reformer och förenade sig i en nationell rörelse, där företrädare för de
olika stammarna, lärare, präster, advokater och andra intellektuella var de
drivande krafterna. Den åttonde Januari 1912 bildades ANC African National
Congress(se bilagor).
Till en början använde sig motståndet av vädjandet och böneskrifter till
regeringen i London (Sydafrika var en brittisk koloni). Metoderna visade sig
dock vara verkningslösa. Därför övergick man istället till direkta massaktioner
som ledde till ett bättre resultat. 1913 stiftades den nya Jordlagen (som
förbättrades 1936) (Natives Land Act) som förvisade afrikanerna till reservat
som bara utgjorde 13% av landet. Reservaten kom att kallas 3bantustans och
fungerade som behållare av tillgänglig och billig arbetskraft för de vita.
Samma år organiserade sig kvinnorna i massiva protester mot passlagarna. De
gick till myndigheternas kontor och lämnade sina pass. Regimen var tvungen att
ge efter.
3. Instabil vit dominans
Under 1920-talet slog den ekonomiska krisen hårt mot de svarta i Sydafrika.
Torka och missväxt på landsbygden ledde krisen till en ökad arbetarklass och en
överbefolkning i städerna. Som följd av detta radikaliserades ANC och kampen
på arbetsplatserna ökade. Trots en snabb utveckling av tiotusentals arbetare
involverade i strejkaktioner, gick regeringen ännu en gång med parlamentariska
aktioner mot ANCs politik under hela mellankrigsperioden.
På 1940-talet skärptes motsättningarna åter igen inom det sydafrikanska
samhället. Andra världskriget medförde en stark tillväxt i ekonomin och
industrin blomstrade. Jordbruket blev alltmer kapitalistiskt och tusentals
arbetare flyttade till städerna.
Samtidigt med de ekonomiska svårigheter och inflation förvärrades de svartas
redan låga levnadsstandard. Reservaten visade tecken på sammanbrott.
Det rådde jordbrist, överbetning, erosion, epidemier och social upplösning. Det
vita jordbruket hade svårigheter att skaffa arbetskraft och antalet
industriarbetare steg kraftigt. Deras löner och livsvillkor var eländiga och
den stora inflyttningen till städerna skapade bostadsproblem och stora
slumområden.
Allt eftersom det rasistiska förtrycket växte, ökade också motsättningarna.
Arbetarna organiserade sig och bedrev aktiv facklig kamp. Även gruvarbetarna de
som alltid hade svårt att organisera sig på grund av den hårda kontrollen och
att majoriteten av arbetarna var 4migrantarbetare, organiserade sig och gick ut
i strejk. 1946 lamslogs Sydafrikas ekonomi i en vecka av en strejk.
Kommunistpartiet SACP South African Communist Parti bildat 1921 kunde under
denna tid utövade ett allt större inflytande genom att aktiv stödja arbetarnas
kamp.
4. Apartheid införs
Den Sydafrikanska stabiliteten var nu hotad. Den ville fortsätta säkra den vita
minoriteten med sin politiska och ekonomiska dominans, kunna ha ett svar på
industrialiseringen och de ekonomiska förändringar. Detta kunde bara
åstadkommas med en sak: 5apartheid. Det stiftades av Nationalistpartiet 1948,
efter att ha vunnit valet. Vreden var enorm bland den svarta befolkningen.
1949 lade ANC fast sitt aktionsprogram. Tyngdpunkten av arbetet skulle nu
läggas på att organisera massaktioner såsom strejker, stora demonstrationer och
massprotester. 1950-talet blev ett årtionde av öppen kamp mot apartheid.
Regimen försökte stoppa den genom att införa Lagen mot kommunismen. Lagen
användes inte bara mot S A C P och ANC den var också avsedd för att stoppa all
oppositionell verksamhet. S A C P övergick till underjordisk arbete.
År 1952 startade ANC en ohörsamhetskampanj mot apartheidslagarna. Inom ett
halvt år arresterades 8500 personer för brott mot passlagarna, samtidigt ökade
antalet ANC medlemmar från 7000 till över 100 000.
De som nu hade gått i strid var inte bara den afrikanska befolkningen, utan
också de andra icke-vita grupper såsom indier, 6färgade som sedan en tid hade
organiserat sig. De förtryckta grupperna gick samman mot apartheid regimen.
1955 samlades ANC och organisationerna i Kliptown till en Folkkongress där
Frihetsmanifestet antogs.
I Frihetsmanifestet slogs fast att:
Sydafrika tillhör alla som bor där och att alla har lika rättigheter. Gruvor,
banker och stora företag skall bli folkets egendom. Övriga företag skall tjäna
folkets intressen. En jordreform skall införas. Allmän rösträtt skall gälla.
Frihetsmanifestet blev det sydafrikanska folkets revolutionära program.
4.1 Ökad motstånd
Regimen försökte alltid att slå tillbaka oppositionen. Våldet ökade och nya
lagar instiftades ytterligare, för att kunna begränsa den icke-vita
befolkningens möjligheter att agera emot.
1956 arresterades 156 ledande kämpar från ANC och olika organisationer samt
anklagades för hög förräderi. Det väckte internationella protester mot regimens
odemokratiska sätt. De anklagade friades men, trots protester gav regimen inte
vika.
Under en fredlig demonstration mot passlagarna i Sharpeville 21 mars 1960,
sköts 83 personer till döds och 365 sårades av polisen. ANC utlöste en häftig
proteststorm och kallade till generalstrejk 28 mars. Regimen stiftade snabbt
Lagen mot olagliga organisationer och förbjöd ANC. De övergick till en
underjordisk befrielseorganisation och skapade en väpnad gren Umkhonto we Sizwe
(Nationens Spjut).
Apartheidregimen satte alla sina våldsmedel mot oppositionen. Organisationerna
drabbades hårt. ANCs ledare Nelson Mandela, Walter Sisulu och Govan Mbeki
arresterades och spärrades in på fängelseön Robben Island. Fackföreningen SACTU
South African Congress of Trade Unions som gick under jorden 1966, hade nu den
ledande rollen i den nationella befrielsekampen. En period av lugn sträckte sig
nu fram till 1970.
5. De ungas kamp
I början av 1970-talet var situationen för den fascistiska regimen mycket ljus.
Ekonomin blomstrade och det politiska läget var lugnt. Det förändrades
drastiskt under 70-talet, då landet drabbades av ekonomiska och sociala kriser.
På 60-talet hade ekonomin expanderat kraftigt och krävde allt fler
kvalificerade arbetare. De vita räckte inte till och svarta fick istället
tillträde till de arbeten som var reserverade för vita. Detta skedde mot
apartheidslagarna.
Löneskillnaderna behölls och de svarta arbetarfamiljer levde under mycket svåra
ekonomiska förhållanden. Krisen blev därför en katastrof för många
arbetarfamiljer.
Åren 1973 och 1974 bröt ett stort antal välorganiserade strejker ut runt om i
landet. De ansvariga var den "svarta medvetenhetsrörelsen" (Black consciousness
Movement) som hade vuxit fram, där främst unga strävade att göra gemensamma
aktioner med andra organisationer.
I juni 1976 tågade ett fredligt demonstrationståg genom Soweto. Det slutade med
att polisen sköt mot demonstranterna och dödade flera. Nya demonstrationer
ledde till ytterligare polisangrepp och döda. Hela nationen var i uppror, där
arbetare och studenter gick ut i gemensamma aktioner. Efter den stora
upptrappningen av demonstrationer och sammanstötningar med polisen, samt att
studentledaren Steve Biko mördades, förbjöd regimen 19 oktober 1977 de
viktigaste organisationerna inom medvetenhetsrörelsen.
6. Internationellt stöd mot regimen
Under 1980-talet har det sett mörkt ut. Det sydafrikanska storkapitalet känner
en osäkerhet inför framtiden. Detta på grund av hotet av ökad motståndskamp och
internationella sanktioner. Guldpriset hade sjunkit kraftigt. Allvarlig torka
under 1982 har tvingat Sydafrika att importera livsmedel. De utländska
företagens investeringar sjönk dramatiskt. Internationella banker valde att
inte förnya lån på sammanlagt 12 miljarder US dollar, eller två tredje delar av
landets totala utlandsskuld.
Man riskerade en mer långvarig samhällskris om regeringen ledd av presidenten
P.W. Botha inte vidtog åtgärder som lugnade läget i de svarta förstäder och
avstyrde strejkhot, framförallt i guldgruvorna.
1984 får de sk färgade och indier bli representerade i det nya centrala
trekammarsparlamentet, men inte de svarta. Den nya reformen gav dessa grupper
rösträtt. Men oavsett vad som bestäms i kammaren så är det alltid presidenten
själv som bestämmer. Egentligen var den stora reformen bara ett försök att få
omvärlden att åter acceptera Sydafrika.
Samma år har SWAPO South West African People Organisation (bildat 1 april 1960)
angripit sydafrikanska baser och sprängt ekonomisk viktiga anläggningar.
Sabotagen var som störst under 1984-1985.
Ekonomiska sanktioner sågs som en möjlig väg till förändring, ett sätt att
undvika ett blodigt inbördeskrig. 1976 införde Säkerhetsrådet ett vapenembargo.
Sedan dess har länder i Tredje världen och socialistländerna inga diplomatiska
band med Sydafrika. I - länderna har successivt infört förbud mot
nyinvesteringar.
1985 var det internationella året för mobiliseringen av sanktioner mot
Sydafrika. Mellan 1985 och 1986 hade över femtio amerikanska företag lämnat
Sydafrika och flera storbanker hade stoppat nya lån. Samma år tvingades
presidenten Botha att avskaffa passlagarna. Men kontrollen av de svarta
vidmakthölls bland annat genom nya lagar om bosättning.
6.1 Apartheid upphör
1989 ersattes dåvarande presidenten av F.W. de. Klerk som tog isär
apartheidsystemet. 1990 togs Lagen mot kommunismen bort. ANC organisationen var
nu tillåten och dess ledare Nelson Mandela blev friad efter att ha varit
fängslad i 27 år. Samma år togs över 100 delar av apartheidlagarna bort,
inräknad Land Act 1913 och 1936, Group Areas Act of 1960 och Population
Registration Act 1950. Dessa lagar var de grundläggande för apartheid systemet.
År 1992 hölls en folkomröstning, där den vita minoriteten tillät ett slut på
apartheidsystemet. Den 27 april 1994 förändrades allt. En ny Sydafrikansk
flagga hissades upp. ANC partiet hade vunnit valet med 62 procent av rösterna.
The National party kom i andra plats och Inkata Freedom party i tredje. Nelson
Mandela blev den nya presidenten.
7. Vad är Apartheid
Apartheid innebär att staten genom en rad lagar och förordningar i minsta
detalj reglerar rasdiskrimineringen samt ordnar våldsapparaten för dess
efterlevnad.
Efter boer-krigen hade boernas ledare inlett ett strävsamt organiseringsarbete,
delvis hemligt, som syftade till att en dag föra boerna tillbaka till makten i
Sydafrika. Den dagen kom vid valet 1948, då Nationalistpartiet under ledning av
D F Malan vann valet med sitt apartheid-program med sig. Grunden för en
rasistisk ekonomisk utsugning av de svarta blev ett faktum. I och med att
apartheidlagarna stiftades var vreden bland den icke-vita befolkningen stor.
Landet är uppdelat i vita områden och bantustans. De vita områden täcker 87
procent av landet. De icke-vita får ej vistas där utan särskilt tillstånd. Med
icke vita menas den afrikanska befolkningen och andra grupper såsom indier,
kineser och
färgade. Enbart de som arbetar i de vita områdena får tillstånd att bo
och/eller vistas där. Regimen kan tvångsförflytta Afrikaner om den vill använda
marken för andra ändamål. Målet för den vita överklassen, är att kunna
fortsätta att leva i lyx medan svarta barn svälter ihjäl.
Varje människa indelades i någon av de fyra huvudgrupperna vit, asiat,
färgad eller afrikan enligt Lagen om befolkningsregistrering (Population
Registration Act). Färgade och afrikaner hamnade i undergrupper.
Efter införandet av Lagen om gruppområden (Group Areas Act, 1950) bodde varje
ras i separata stadsdelar.
Ett exempel bland många är den färgade stadsdelen District Si i Kapstaden,
belägen vid Taffelbergets fot med utsikt över stadens hamninlopp. I början av
1970-talet tvingades människorna att flytta utanför staden till ett nybyggt
område, Cape Flats. Även vita flyttades, fast i mindre omfattning och de har
alltid fått rimlig ersättning av myndigheterna.
7.1 Endast de starka överlever
De värst drabbade är de som bor i 8townships. Mest känt är Soweto utanför
Johannesburg. Området är ett arbetarområde med 1,5 miljoner invånare med bara
ett enda sjukhus. Arbetarna bor i tvårums-baracker med plåttak, byggda tätt
intill varandra. Många hus saknar vatten och elektricitet, vilket medför dålig
hygien och många sjukdomar.
Deras löner är extremt låga och matkostnaderna är högre för dem än för de vita.
En tredjedel av barnen är undernärda. Många familjer är tvungna att livnära sig
på den kommunala soptippen. Arbetslöshetsunderstöd finns normalt inte, inte ens
för de som betalt avgifter till arbetslöshetskassan. Myndigheterna kommer undan
genom att förklara att de arbetslösas papper inte är i ordning. Misären,
sjukdomarna och hungern är grymma medel för att begränsa befolkningsökningen.
Endast de starka överlever. När de afrikanska massorna går till attack och
protesterar mot misären, så svarar systemet hänsynslöst. Många blir offer för
systemets kulor - de som inte dör direkt, dör i brist på vård. De som fängslas
riskerar att dö av polisens förhörsmetoder.
De svarta har endast rätt att bo i dessa townships om de uppfyller vissa
villkor.
Städerna lydde nämligen under en helt annan bosättningslag, Lagen om svarta
områden i städer instiftad 1950 (Black Urban Areas Consolidation Act). Alla
svarta måste bevisa att de har bostad och har arbetat för samma arbetsgivare i
10 eller 15 år. Eller att de kan visa papper på att de är födda i vitt område.
Detta utesluter minst tre fjärdedelar av den svarta befolkningen från
möjligheten att bo permanent i de områden av landet där arbetstillfällena
finns, nämligen i det vita Sydafrika.
Omkring 12 miljoner av den svarta befolkningen bor i något av de tio
hemländerna belägna på de 13 procent av Sydafrikas landsyta. Antalet bosatta
människor i dessa områden har ökat efter att jordlagarna från 1913 och 1936
(Native Land Act, Native Trust Land Act) tagit ifrån dem rätten att äga jord i
vita områden.
Den svarta överskottsbefolkningen som är ca 5 miljoner har tvångsförflyttats
sedan 1948.
Genom lagen om främjande av självstyre (Promotion of Self-Goverment Act från
1959) har den vita regimen slagit fast att de svarta skall bygga upp egna
nationalstater i hemländerna.
Apartheid innebar också att de olika befolkningsgrupperna har separata skolor,
sjukhus, idrottsanläggningar, m.m. Länge har det också varit förbjudet för
svarta att beträda vita badstränder, gå på vita offentliga toaletter, eller ens
gå på cafè.
Det mesta är ojämnt fördelat:
·De vita disponerar nio tiondelar av marken, alla stora jordbruk, alla
industrier och naturtillgångar.
·Alla bostadsområden med god standard är till den vita befolkningen.
·Sociala servicen: skolor, sjukhus, idrottsanläggningar, kommunikationer och
energiförsörjning är anpassade till det vita samhället.
·Utbildning, kompetens och erfarenheter förbehålls med få undantag av vita.
·Stat, kommuner och företag leds och sköts av vita.
·De vitas löner är skyhöga jämfört med vad de svarta tjänar.
·De internationella förbindelser med leverantörer, kunder, service,
vetenskapligt utbyte m.m. , ombesörjs av vita.
8. Varför infördes apartheidregimen?
Apartheid betyder rasåtskillnad. Detta unika system som tidigare nämnt infördes
1948 av Nationalistpartiet, vars syfte var att säkra en fortsatt vit politisk
och ekonomisk dominans.
Sedan 1920-talet började det sydafrikanska samhällssystemet att instabiliseras.
Systemet försvagades med den ekonomiska krisen och en ökad utveckling av
motsättningarna som tilltog. Trots införda reformer mot dem, kunde inte en
stabilisering av systemet uppnås under hela mellankrigsperioden.
På 1940-talet blev situationen inte bättre. Sydafrika industrialiserades och
dess ekonomi genomgick förändringar. Motsättningarna tilltog och arbetarna
organiserades i en facklig kamp mot regimen. Jordbruket var i behov av
arbetskraft. Torka och missväxt på landsbygden, ledde krisen till en ökad
arbetarklass och en överbefolkning i städerna med bostadsproblem och stora
slumområden som följd. Industrin blomstrade och medförde en stark tillväxt i
ekonomin. Industrialiseringen och de ekonomiska förändringar behövde nu ett
svar som kunde undanröja hoten mot instabiliteten.
Det besvarades med Apartheid, som skulle återvinna stabiliteten i systemet samt
kunna grundlägga en Sydafrikansk uppbyggnad av en allsidig och modern ekonomi.
Staten i det här fallet var den som spelade en aktiv och direkt roll i
utvecklingen.
8.1 Industrialismens slavar
Med det nya systemet, moderniserades mellankrigstidens metoder för
arbetarkontroll, samt formades det för att passa det nya industrisamhället.
Arbetskraftproblemet i jordbruket löstes. Man förbjöd afrikanernas rätt till
permanent bosättning i städerna, deras hem skulle nu enbart vara reservaten
bantustans.
Den afrikanska befolkningen samlades nu i de stora segregerade
poliskontrollerade områden runt städerna. Dessa fungerade som behållare av
tillgänglig billig arbetskraft. Gruvbolagen och de vita jordbrukarna kunde ha
garanterad arbetskraft till lägre kostnader än om marknadskrafterna fått råda.
Lagen därmed säkrade att de vita arbetarna alltid skulle stå över de svarta.
Som en fortsättning i det nya kontrollsystemet, övertog staten också kontrollen
av utbildningssystemet (Bantu Education Act från 1953). Dels skulle detta ge
afrikanerna ett minimum av kunskap de behövde för att fylla sin plats i
ekonomin, dels skulle det bidra till att lära upp en liten afrikansk elit som
kunde besätta de regeringskontrollerade bantustansinstitutionerna som staten
tänkte skapa i reservaten.
8.2 Delad vit minoritet
Den vita minoriteten är uppdelade i två grupper med olika intressen att
försvara och olika motiv att bevara apartheid. De fattiga vita arbetarna och
småjordbrukarna vill bevara systemet som det är och helst kunna skärpa
rasåtskillnadslagarna ytterligare.
Tack vare deras vita hudfärg har de kunnat ha en relativt hög levnadsstandard
och samhälleliga rättigheter. Ett avskaffande av systemet är därför ett starkt
hot för dem. Detta skulle innebära att de måste konkurrera med miljoner svarta.
Deras samhällsposition skulle förändras helt och många av de skulle bli
förlorare.
För småjordbrukarna, som klarar lönsamheten på sina gårdar genom att utnyttja
svarta lantarbetare nästan gratis är apartheid och förbudet mot fackliga
organisationer ett livsvillkor. Därför finns de tyngsta apartheidrepresentanter
hos de fattig-vita. Idag beväpnar sig de vita arbetarna och småbönderna till
tänderna för att försvara den vita Sydafrikanska nationens överlägsenhet.
8.3 Den vita medelklassen
För den vita medelklassen som äger och driver små och medelstora företag, eller
jobbar inom administration och utbildning, är situationen en annan. Även deras
ställning hotas av de svartas krav på utjämning och inflytande, men de har
vanligen en utbildning, speciella yrkeserfarenheter och ekonomiska tillgångar
som gör att de inte direkt hotas av svarta som tar över makt och jobb. Därför
stödjer den vita medelklassen regeringens politik, men inte lika helhjärtat som
de fattig-vita. De har råd att göra sig av med apartheid. De vill knappast
veta av ett genomförande av ekonomisk och social jämlikhet i landet, lika lite
som fullständigt lika politiska rättigheter.
Mer kloka vita förstår dock idag att Sydafrika står nära inför ett inbördeskrig
och ett sammanbrott om de inte ger med sig lite till den svarta
folkmajoriteten. 4,5 miljoner vita är ju trots allt mot 27 miljoner svarta, sk
färgade och indier. Det avgörande för maktöverklassen är att kunna behålla
kontrollen över ekonomin. Därmed kan de försvara sina intressen oavsett vilken
regering som kommer efter.
9. En lång väg kvar
Drömmen om ett slut på apartheid hade länge setts som en omöjlig dröm att
uppfylla.
Omvärlden hade länge fördömt apartheid systemet som både omänskligt och
förnedrande. Det var allmänt känt att apartheid var jämförbar med folkmord.
I själva verket var detta det rasistiska systemets innebörd. Hundratusentals
svarta dog årligen som en följd av regimens ekonomiska, sociala och juridiska
åtgärder.
De verkliga skaparna som hade byggt upp Sydafrikas stora rikedomar, levde i ett
uruselt elände.
Ett slut på eländet var främsta målet. Den 27 april 1994 förändrades allt.
Då århundraden av ojämlikhet raderades ut när svarta, färgade och vita väntade
sida vid sida utanför vallokalerna. Dagarna efter valet innan resultatet hade
tillkännagivits, spred sig rykten om valfusk och folket fruktade att landet
skulle dras in i ett inbördeskrig. Istället fick landet ett demokratisk
regering med ANC på spetsen. Den skulle främst syfta på att eliminera klyftan
mellan svarta och vita.
ANC hade en lång åtgärdslista. De lovade stora satsningar på infrastrukturen,
för att skapa 2,5 miljoner nya jobb. En miljon nya bostäder med rinnande kallt
och varmt vatten och moderna toaletter till drygt en miljon familjer och
elektricitet till 2,5 miljoner familjer står också på programmet. Dessutom
skulle alla sydafrikaner garanteras en någorlunda bra levnadsstandard, sex
månaders mammaledighet och statliga socialvårds- och pensionssystem. Mark som
beslagtagits sedan 1913 genom tvångsförflyttning, skall återlämnades m.m.
Den internationella solidariteten i form av bojkott och sanktioner mot
apartheid hade betytt mycket för frihetskampen. Den i sin tur hade fört med sig
negativa effekter. Landet isolerades från den internationella utvecklingen samt
drabbade hårt kulturlivet och utbildningsväsendet.
Övergången, från att en gång haft en utrotningspolitik jämförbar med
nazitysklands under 1940- talet, till en demokratisk nation med lika
rättigheter för alla sina medborgare, fick nu sitt pris. Det skall nu alla
Sydafrikanska medborgare se till att betala.
Mandela står inför den svåra uppgiften att förvandla en svart generation med
protestpolitik i blodet till laglydiga medborgare med det allmännas bästa för
ögonen.
Yta: 1,2 miljoner kvadratkilometer
Befolkning: Vita 4,8 miljoner
Svarta 22,8 miljoner
Färgade 2,8 miljoner
Indier 875 000
Statskick: Republik baserad på apartheid, rasåtskillnad.
Språk: Officiella språk är engelska och afrikaans (boerättlingarnas språk).
Huvudstad: Pretoria
Ur: "Apartheid" Kristoffer Leonardsson
Bilagor
ANCs emblem
Bantustans (reservatområde): Behållare av tillgänglig arbetskraft.
Ur: "Tills vi vunnit vår frihet" - Befrielsekampen i Sydafrika och Namibia
(Proletärens skriftserie Nr 1 - 1982.
11. Källförteckning
·Bernstein Hilda: "För deras segrar och tårar" - 1975.
·Andersson Ulla “ Sydafrika efter Soweto” - 1989.
·FN (Förenta Nationerna) "Detta är Apartheid “ - 1976.
·Leonardsson Kristoffer "Apartheid" - 1986.
·Proletärens skriftserie Nr 1 - 1982 "Tills vi vunnit vår frihet" - 1982.
·Afrikagrupperna i Sverige ( AGIS) "Sydafrika kampen för befrielse" - 1980.
·Andrè Brink "Svart röst lika god som vit" Expressen - 26-11-1994.
· Compton`s Interactive Encyclopedia 1994 - 1995.
· Tempus (Nr 7 (17-23 februari 1994).